Sherlock Holmes

Sherlock Holmes

Guy Richie är som bekant tillbaka och hans nya Sherlock Holmes är definitivt ett fall framåt jämfört med hans senaste alster. Filmen är inget mästerverk men väl en underhållande Action/Adventure/Crime/Drama/Mystery/Thriller med doft av popcorn. När en film bygger på en litterär förlaga, även om Richie’s film faktiskt har ett manus som inte direkt baserats på någon bok, dyker alltid diskussionen om huruvida filmen är trogen sin förlaga upp. Efter en snabb sökning finner man åsikterna går isär då Sydsvenskans Michael Tapper tycker att “Robert Downey Jrs egotrippade Holmes är just den briljante men manodepressive outsider som Arthur Conan Doyle uppfann 1887″ medan Kulturbloggen skriver att “Uppenbarligen läser inte Guy Ritchie Sherlock Holmes-böckerna på samma sätt som jag…”. Själv tycker jag att en film ska kunna stå på egna ben och försök att filma böcker rakt av blir sällan lyckade.

Istället slås jag under filmen av alla likheter med de olika Batman filmerna. Dark gritty look? Check. Excentriskt geni som måste rädda världen? Check. Superskurk som visar sig ha mer gemensamt med Hjälten än vad vi kanske trott från början? Check. En poliskomisarie som Hjälten kan lämna över bovarna till eftersom han själv opererar lite utanför lagen? Check. Radarpartner med homoerotiska tendenser? Check. osv osv. Roligt då när det visar sig att Richie lagt soundtracket till “The Dark Knight” som temp track i klippet och därför bestämde sig för att anlita Hans Zimmer som kompositör.

Tekniskt sett tycker jag Sherlock blandar och ger. Den har på sina ställen en fantastiskt snygg look med mörka regnvåta gator och de rena slagsmålsscenerena är som förväntat båda coola och speedade. De stora action scenerna håller dock inte riktigt måttet och slutscenen uppe på en halvfärdig Tower Bridge för snarare tankarna till gammal hederlig rear projection teknik än CGI anno 2010. Likadant med de olika Day for Night skotten som upphovsmännen verkar vara nöjda med. “After Ritchie saw the results, he agreed to shoot a number of day-for-night scenes.” Mig påminner de mer om den gamla Zorro från 1957 som Lasse Åberg brukade visa på Disneytajm. Där var det minsann alltid fullmåne…

Men som sagt. Vill du käka dina popcorn utan att behöva tänka för mycket, så är det här filmen för dig!

Filmblogg betyg: 3/5