Kouross Esmaeli, Muthana & Nina Davenport in Prague.

Skippade Guldbaggegalan igår och såg istället Nina Davenports intressanta “Operation Filmmaker” på DocLounge i Malmö. En film som känns unik och välbekant på samma gång. Unik i det att den skildrar hur den amerikanska regissören Liev Schreiber ger den irakiske filmstudenten Muthana chansen att komma och jobba på en Hollywoodproduktion samtidigt som Geroge W Bush som bäst slår Irak i spillror. Välbekant för att dokumentärfilmaren får en helt annan film än hon tänkt från början. Intressant, men inte oproblematiskt, är det i alla fall.

Storyn är ungefär så här. Liev Schreiber sitter i USA och förbereder sin nästa film, “Everything is Illuminated”, när han på MTV ser ett inslag om Muthana. Muthana är filmstudent i Irak, men USA har precis bombat filmskolan, och resten av Bagdad, sönder och samman och Muthanas dröm verkar nu omöjlig. Liev bestämmer sig för att ge Muthana jobb som runner på sin film och anlitar Nina Davenport för att följa och dokumentera Muthanas arbete på filmen. Projektet var antagligen tänkt som extramaterial på DVD utgåvan av “Everything is Illuminated”, en liten historia om hur en amerikansk regissör vill sträcka ut en försonande hand till det folk hans president vill krossa. Men under tiden Muthana arbetar på filmen eskalerar våldet i Irak och plötsligt hamnar Muthana som Irakisk muslim,som arbetar för en judisk-amerikansk regissör i en situation där han omöjligt kan åka hem. Dessutom blir kulturkrockarna enorma och regissören Davenport så djupt involverad att hon omöjligt kan se “skogen för alla träd”.

“Operation Filmmaker” är en svår film att ta ställning till. Som någon sa efter visningen igår känner man egentligen inte någon sympati för någon av karaktärerna i filmen. Ändå sitter man engagerad och vill veta vart historian är på väg. Davenport är allt annat än objektiv och när hon i vissa delar av filmen följer efter Muthana mot hans vilja blir det snabbt obehagligt. Samtidigt förstår jag henne. Hans agerande är bitvis, i alla fall för mig, svårförståeligt och det Davenport söker är att tränga in under Muthanas fasad så att både hon och vi ska förstå varför han gör som han gör. Detta är dock något hon inte riktigt lyckas med.

Bör ni se den? Absolut! Kommer ni att gilla den? Kanske. “Operation Filmmaker” lämnar dig inte med någon wow-känsla utan snarare med en mängd tankar kring sanningar, lögner, kulturskillnader, drömmar och ambitioner. Detta och en svart skärm.

Filmblogg betyg: 3/5

Operation Filmmaker
Genre: Dokumentär
Premiär: 2007-06-04
Regi: Nina Davenport
I rollerna: Muthana Mohamed
Originaltitel: Operation Filmmaker
Land: USA
Produktionsår: 2003-2007
Längd: 92 minuter

War is a drug...

Det gör ont att se The Hurt Locker. Under de 131 minuter som filmen varar mår jag dåligt nästan hela tiden. Inte för att det är en dålig film. Tvärtom. The Hurt Locker griper tag från ruta ett och man känner krigets menlöshet och bombteknikernas hjälplöshet ända in i själen.

Kathryn Bigelow (regissören bakom bl.a. Point Break) senaste film handlar alltså om en grupp amerikanska bombtekniker i Irak. I första scenen dör deras sergant och när hans ersättare William James (Jeremy Renner) visar sig vara inte bara en väldigt skicklig bombtekniker utan även en dödsföraktande adrenalin junkie så skapas genast spänningar i gruppen. Resten av filmen går sedan ut på både William och hans underlydande försöker förstå varför han är som han är. Detta samtidigt som de tillsammans måste kämpa för att överleva och desarmera bomber i ett Bagdad där alla utan Amerikansk soldatuniform kan vara fienden. Varje mobiltelefon kan vara en fjärrutlösare. Varje grushög dölja en mina.

Mer än så går knappast att säga om handlingen eftersom filmen knappast har någon. Istället följer vi soldaterna i löst sammanknutna scener som trots att de innehåller action, knappast får filmen att kännas som en actionfilm. Detta har dels att göra med filmens avsaknad av actionfilmens klassiska dramaturgiska struktur. Dels med den dokumentära “TV-kameraföring” som genast för tankarna till de nyhetsbilder från Irak och andra krigshärdar som vi matas med dagligen.

Följaktligen lutar hela filmen därför på karaktärerna och deras samspel. Ovan nämnda William, tuff på utsidan, mjuk påinsidan och egentligen bara bra på en enda sak. Att desarmera bomber. JT Sanborn (Anthony Mackie), som är skicklig soldat, men helst av allt bara vill få sina 365 dagar avklarade. Medan Owen Eldridge (Brian Geraghty) är så rädd för att dö att han knappt vågar leva. Skådespeleriet från dessa tre är av mycket hög klass och man känner verkligen med dem. Känner deras rädsla, deras tvivel och bryr sig verkligen om hur det ska gå för dem. Sydsvenskans Annika Gustafsson skriver om Jeremy Renners karaktär William att “Åskådaren får aldrig veta tillräckligt mycket om honom för att förstå varför just kriget är det han värderar främst i tillvaron, framför att till exempel se sin lille son växa upp.” Det håller jag dock inte med om. Efter att ha sett hur otroligt skicklig William är på att desarmera bomber. Hur totalt i sitt element han är när klockan tickar och varje rörelse kan få fatala konsekvenser. För att sedan i slutet av filmen se honom stå totalt handfallen inför valet av frukostflingor “hemma” i USA så förstår jag precis. Hans fru och barn klarar sig uppenbarligen fint utan honom. I krigets Irak kan han göra en skillnad. Och vem vill inte göra det. Skillnad?

Filmblogg betyg: 4/5

The Hurt Locker
Premiär: 2010-12-04
Regi: Kathryn Bigelow
Manus: Mark Boal
I rollerna: Jeremy Renner, Anthony Mackie, Brian Geraghty
Originaltitel: The Hurt Locker
Land: USA
Produktionsår: 2008
Längd: 131 minuter

Se Trailer

"Up in the air" Poster

Jason Reitman och George Clooneys “Up in the air” är väl snart lika hypad som “Avatar” och det känns lite fint att allt inte måste vara 3D blockbuster-action för att få ordentligt genomslag. För filmen är cynisk, rolig, hjärteskärande, charmig, pricksäker och förtjänar verkligen att ses. Att den likt Reitmans förra film “Juno” har ett fantastiskt indie-flick-style-soundtrack gör inte saken sämre.

Handlingen
Ryan Bingham (George Clooney) arbetar med att resa land och rike runt för att avskeda folk vars chefer är för mesiga för att göra det själva. Han har gift sig med sitt arbete och hör inte av sig mer än nödvändigt till de få som fortfarande står honom nära. Flygandet och flackandet har blivit en livsstil där 10 000 000 frequent flyer miles är målet. In kommer då Natalie Keener (Anna Kendrick), en ung, nybakad, akademiker och ställer allt på ända genom att ta införa avsked via videokonferenssystem. Detta är slutet för Ryans liv i luften. Fast besluten om att bevisa för henne att hans jobb är en konst man inte kan sköta med fjärrkontroll tar henne med “Up in the air”. Men kanske innebär deras färd att han lär sig lika mycket om livet, som hon gör om hans jobb.

Fantastiska karaktärer, ännu bättre dialog
“Up in the air” är som sagt fantastiskt underhållande trots att det är väldigt mycket “talking heads”, tråkiga kontorsmiljöer, flygplatser och parkeringar på platser i Amerika du inte ville veta fanns. Allt beror naturligtvis på de fantastiska karaktärerna. Ryan Bingham, cynisk, självgod, egocentrerad coh charmig som bara Clooney kan vara på en och samma gång. Natalie Keener, ung, enerverande karriärskvinna som ännu inte insett att en akademisk examen väger ganska lätt jämfört med livets hårda skola. Sist men absolut inte minst är Alex Goran (Vera Farmiga), Ryans lekkamrat i sänghalmen. Även hon en hårt arbetande affärskvinna med otaliga flygmil i bagaget. Eller som hon själv säger till Ryan, “Just think of me as you, but with a vagina”.
Egentligen kan man säga att de alla tre är ganska lika, men av olika kön, och/eller stadie i livet. De står alla tre för mycket bra skådespelarinsatser och det vore intressant att få veta hur mycket av dialogen som är skriven vs. ad lib. Klart är dock att den innehåller många oerhört träffsäkra repliker, dialogskiften och oneliners i stil med:

Natalie Keener: That’s racist.
Ryan Bingham: I’m like my mother, I stereotype. It’s faster.

Everybody needs a co-pilot
Avslutningsvis är det svårt att göra de klockrena analyserna av “Up in the air” utan att behöva utfärda spoilervarning. Låt mig bara säga att alla som någon gång prioriterat jobbet framför familjen, karriären framför vännerna, eller pengar och prestige framför mänsklig närhet kan få sig en tankeställare. Detta är i och för sig inget unikt budskap. Det har otaliga pjäser, böcker, filmer och sagor gjort förut. Men denna film gör det bättre än genomsnittet och uppenbarligen behöver vi den där påminnelsen om och om igen.
Eller så här, tänk på de lyckligaste ögonblicken i ditt liv.

Var du ensam?

Nej just det.

“Everybody needs a co-pilot”!

Filmblogg betyg: 5/5

Up in the air
Premiär: 2010-01-15
Regi: Jason Reitman
Manus: Jason Reitman, Sheldon Turner
I rollerna: George Clooney, Anna Kendrick, Vera Farmiga, Jason Bateman, Danny McBride, Melanie Lynskey
Originaltitel: Up in the Air
Land: USA
Produktionsår: 2009
Längd: 109 minuter

Sherlock Holmes

Guy Richie är som bekant tillbaka och hans nya Sherlock Holmes är definitivt ett fall framåt jämfört med hans senaste alster. Filmen är inget mästerverk men väl en underhållande Action/Adventure/Crime/Drama/Mystery/Thriller med doft av popcorn. När en film bygger på en litterär förlaga, även om Richie’s film faktiskt har ett manus som inte direkt baserats på någon bok, dyker alltid diskussionen om huruvida filmen är trogen sin förlaga upp. Efter en snabb sökning finner man åsikterna går isär då Sydsvenskans Michael Tapper tycker att “Robert Downey Jrs egotrippade Holmes är just den briljante men manodepressive outsider som Arthur Conan Doyle uppfann 1887″ medan Kulturbloggen skriver att “Uppenbarligen läser inte Guy Ritchie Sherlock Holmes-böckerna på samma sätt som jag…”. Själv tycker jag att en film ska kunna stå på egna ben och försök att filma böcker rakt av blir sällan lyckade.

Istället slås jag under filmen av alla likheter med de olika Batman filmerna. Dark gritty look? Check. Excentriskt geni som måste rädda världen? Check. Superskurk som visar sig ha mer gemensamt med Hjälten än vad vi kanske trott från början? Check. En poliskomisarie som Hjälten kan lämna över bovarna till eftersom han själv opererar lite utanför lagen? Check. Radarpartner med homoerotiska tendenser? Check. osv osv. Roligt då när det visar sig att Richie lagt soundtracket till “The Dark Knight” som temp track i klippet och därför bestämde sig för att anlita Hans Zimmer som kompositör.

Tekniskt sett tycker jag Sherlock blandar och ger. Den har på sina ställen en fantastiskt snygg look med mörka regnvåta gator och de rena slagsmålsscenerena är som förväntat båda coola och speedade. De stora action scenerna håller dock inte riktigt måttet och slutscenen uppe på en halvfärdig Tower Bridge för snarare tankarna till gammal hederlig rear projection teknik än CGI anno 2010. Likadant med de olika Day for Night skotten som upphovsmännen verkar vara nöjda med. “After Ritchie saw the results, he agreed to shoot a number of day-for-night scenes.” Mig påminner de mer om den gamla Zorro från 1957 som Lasse Åberg brukade visa på Disneytajm. Där var det minsann alltid fullmåne…

Men som sagt. Vill du käka dina popcorn utan att behöva tänka för mycket, så är det här filmen för dig!

Filmblogg betyg: 3/5

Avatar

Var och såg Avatar på Royal i Malmö för någon vecka sedan. Jag älskar att gå på bio och är det någon film som ska ses på stor duk den här vintersäsongen så är det väl Avatar. Och med tanke på både fildelningsdebatt och snacket om biomonopol så skulle man ju kunna tänka sig att SF borde göra sitt bästa för att bjuda på god service till alla de som tagit sig ur TV-soffan och betalat 150 kr för en biljett. Men icke. Istället möts man av en ostädad foaje med sjumilaköer. I 35 min fick jag och min bror köa för att köpa dyra popcorn vilket innebar att vi missade de första 5 minuterna av filmen. Sedan fick vi ägna ytterligare 10 minuter av inledningen till att släppa förbi de stackare som fått köa ännu längre. Till saken hör att Royal har EN salong, och att vi gick på SISTA föreställningen. Det kan inte ha varit jättesvårt för maskinisten att räkna ut att de ca 100 pers som stog och köade i foajen kanske, kanske skulle se just Avatar. Man kan bli Piratpartist för mindre! Eller så kan man ladda ner filmen och se om början, om än ej i 3D.

Själva filmen då? Jo, man får nog hålla med Cartman om att det är väldigt mycket Dances with Smurfs, men inte desto mindre underhållande. 162 minuter västernrulle i framtidsmiljö som rent visuellt är fantastiskt välpolerad. Många har ideologiska invändningar mot manuset och i DN kallar man den för “Peko Ral”. Samtidigt kanske man inte bör förvänta sig för mycket djupsinnighet av dataanimerad Hollywood Blockbuster Action och det faktum att den redan spelat in mer än en miljard dollar bevisar ju att det funkar. Det är detta folk vill ha. På gott och ont.

Filmblogg betyg: 4/5